Vem är jag?

För någon dag sedan träffade jag en kille som ställde en väldigt underlig fråga till mig. Han frågade "Vem är du?" Till en början trodde jag ju naturligtvis att han ville veta vad jag hette, vilka människor jag kände och vad jag jobbade med. Högst! Inte förstod jag att han ville veta vem JAG var. Jag måste säga att jag blev helt ställd. Det är inget som jag någosin ägnat en tanke åt. Jag låter bara alla andra dömma vem jag är. Men nu tyckte jag att det var dags att låta andra och mig själv veta sanningen. Så nu folk, nu gräver vi djupt. Vem är jag?

Den som har mig som vän kan ej finna någon lojalare. Om jag hade möjligheten skulle jag vilja hjälpa alla som behövde hjälp. Jag kan vara egoistisk men det är en sida jag hatar hos mig själv och vill inte utsätta någon för den. Men till största del är jag väldigt osjälvisk. Det är nog till och med så att jag skulle behöva lära mig att säga nej, ja, utan att vara egoistisk alltså.

Större delen av dagen spenderar jag att dagdrömma. Det är dem som får mig orka nå mina mål och när mitt liv känns trist så är det dem som gör det spännande igen. Det spelar inte så stor roll ifall jag någonsin kommer nå vissa av mina drömmar, så länge jag har dem. Min fasa är när alla mina drömmar har gått och blivit rutiner och vardagsmat.

När något är jobbigt tenderar jag att låsa det ute, och människor. Jag har svårt att öppna mig och när jag mår dåligt är jag inte den som i första taget delar med mig. Jag väntar hellre tills folk märker att något är fel och helst ska de även gissa vad felet är så jag slipper berätta det själv.

Jag kan vara väldigt ”pjoskig” och tycka synd om mig själv för ytliga saker. Men när det kommer till större, viktigare ting som verkligen satt spår i mig, då ser jag det på ett lättvindigt sätt. Jag kan inte ta in storheten i det hela så då pratar jag hellre om ”hur fruktansvärt ont mitt skavsår gör, det blöööder ju till och med”!

Som sagt så tycker jag väldigt mycket om att dagdrömma och tankarna flyger då och då iväg till en plats där en bättre upplaga av mig finns. Jag kanske har ett kanonjobb som jag är jätte duktig på, jag kanske har ett underbart förhållande eller så kanske jag står i mina underkläder, tittar mig i spegeln och det jag ser är inte så jädra tokigt. Däremot har jag verkligen inte självförtroendet till att ta mig dit. Drömjobbet är långt ifrån räckhåll för jag har inte självförtroendet som får mig att satsa.

Jag tycker väldigt mycket om att skriva. Allt från små små rader till noveller. Jag fick äntligen modet till mig att lägga ut dem på en internet sida. Jag hade däremot inte gjort det om det inte vore så att jag fortfarande lever på det min svenskalärare gjort för mig. Han pushade mig att skriva, lämnade in noveller jag skrev till tävlingar, kom till prisutdelningarna med blommor och kallade mig ett författarämne. Nej, jag hade nog aldrig fortsatt skrivit. Jag hade inte sett någon mening i det. För jag hade aldrig sett att jag kanske, möjligtvis hade någon slags talang för det. Mycket av det beror nog även på att jag har haft skrivsvårigheter som barn. Inga lärare stöttade mig utan tog mig istället som okoncentrerad och ett problem. Ingen förstod att det kanske var skrivningen som var ett problem. Ja, kalla det vad ni vill, skrivsvårigheter/dyslexi, jag är fortfarande inte helt hundra på vad det är för jävlarannamma har jag i alla fall. Och detta har lett till att jag kompencerar detta i grammatik och ordförråd.

Jag tåål inte okorrekt gramatik!

Tillbaka till självförtroendet. Jag kan alltså inte tro något bra om mig själv tills något visat sin uppskattning. Jag kan inte måla något, tänka oj vad fint det blev, utan att någon sagt det till mig först. Nepp nepp. Men däremot står jag alltid för vad jag säger, om jag vågar säga något. Vilket jag blivit bättre på att våga. Men det har tagit tid mina vänner...

Ja, vi får nog dela upp mig i olika delar. Det här blir på tok för långt...