Knopparna brister

Vårkänslorna spirar. Blommorna börjar titta fram under strax grna gräsmattan. Och jag, jag är kär. Du vet, det där lilla pirrandet i magen, ruset i kroppen men också smärtan och tårarna.

Jag är olykligt kär och det patatiska är att jag inte är kär. Inte på riktigt. Det är bara våren som spelar sitt lilla spratt. Så, jag går runt här och är olyckligt kär i någon som inte existerar och någon jag inte kan bryta upp med.

Vad gör man då? Jag som älskar våren men hatar den här känslan?

Kanske skulle jag kunna vara kär i en viss person, men jag tillåter inte mig själv vara det. För jag får tydligen inte vara det. Det finns vissa som inte vill att jag är det och som inte kan förstå att jag kan vara det. Kanske, ska jag lägga dessa känslor på honom som ett bevis för dem, men nej. Min kropp vill inte. Den orkar inte. Så, istället väljer jag att vara kär i det abstrakta.

Du har förgiftat min luft med arsenik

Du vill sitta på tronen och domdera över dina slavar samtidigt som du försöker visa dina beundrare din mjuka hand.
Du har den, men ändast om den får dig sitta stadigt. Så dina ord om att rida barbacka är heller inget annat än ord.

Du vill få dig överlägsen
Men så står jag här
Mig som du fattat om strupen
Flåsandes
Pusstandes
Men ändå, så andas jag

Dina ord om att du vet dina brister går inte ihop med sanningen, den sannig som du skattar så högt i dina tankar men stöter bort i ditt existerande.

Du är inte människan du försöker vara
Den där som alltid vet hur man handlar rätt
Jag vet att du inte är det du vill

Jag vet att inte jag är den jag vill, men jag försöker heller inte skörda frön i att jag är det.

När jag nu vet allt detta, varför flåsar jag då?
Kanske är det just för att jag vet.

Men nu ska du tina bort med snön och jag ska låta nya friska blommor växa på min mark.
Ja du sopas bort med det överflödiga gruset efter vinterns kalla kyla.

Du ska återvinnas till kattsand!