Digga jigga!

I have the wrong train runnig on the right track!

Qui fuit!

Qui statuit aliquid parte inaudita altera, aequum licet statuerit, haud aequus fuit.

-Den som låter dom falla utan ha hört den ena parten är inte rättvis, även om domen är rättvis.

Jahapp

Jag älskar tydligen Lars! Haha.

The polaroid of prefection

Jag letar efter någon att dyrka.

Jag letar efter villkorslös kärlek.

Om det finns? Har nästan gett upp hoppet.

Överallt spricker förhållanden och äktenskap. Det är inte så konstigt att man är rädd för kärleken när ingen kan utlova villkorslös kärlek, med undantag från föräldrar och vovven.

Men när de inte längre finns där, vad gör man då?

Ska man då bryta ner alla murarna, även fast man vet, att ingenting är säkert?

Eller ska man fortsätta gömma sig i sitt skal i väntan på sin reinkarnation då man kan uppleva den kärleken med sina föräldrar igen?

Det duger inte!

Någon gång gör vi alla ett snedsteg. Men hur ska vi då göra för att inte bli lämnad i kylan?

Så, om det finns någon som har överseende med alla mina brister, speek up!

Jag väntar...

Nu skriker sängen på mig. Natti natti

/Nanna

Sluta slå mitt hjärta, det kan slå av sig själv!

Imorgon fyller Maria år, du ska vet vad jag älskar din vännen. Du betyder så otroligt mycket. Du har funnits där i ur och skur, precis som Josefine, Lars och hela min underbara klass. Ni betyder så otroligt mycket för mig. Det är ni som dragit mig upp när jag varit nere. Ni som fått mig att berömma livet när allt var för jobbigt. Ni är bokstavligt talat anledningen till att jag lever. Ni är allt inte de är.

I slutet av tunneln, där står ni nakna. Ni ältar och ältar och tro mig, där blir ni fast för ni har inte längre någon att dra er upp. Jag är färdig. Jag tänker inte längre offra mitt hjärta för er. De tillhör numera några andra. Jag har gått vidare med mitt liv. Men det inser nog inte ni. Ni tror jag är det där osäkra lilla tjejen som alltid måste anpassa sig efter andra, men nej, inte nu längre.

Det är faktiskt sant, det som inte dödar gör än starkare. Nu orkar mina ben bära mig framåt över hinderna, även fast jag kanske fäller någon tår, men det gör mig bara lättare. Jag har lärt mig konfrontera, medan ni bara smiter undan. Jag har lärt mig stå för det jag tycker, medan ni gömmer er bakom varandras ryggar. Jag har lärt mig att se mina riktiga vänner och ni tillhör dem inte.

Jag älskar inte längre er, jag älskar bara minnerna av er, för jag har insett, ni är inte dem jag trodde. Mina minnen var era ljuspunkter i livet. Annars levde ni på dramatik och ätandes av andras själar. Men min når ni inte längre, för den är uppe i sjunde himlen.

Jag har det jag behöver i livet. Vänner. Och ni, allt ni har är varandra och det kan jag inte äns sätta ett ord på vad det är att ha.

Tack för denna tid.

Men nu lämnar jag er bakom mig.

Hej mitt nya liv!

För evigt. För alltid. Tills döden skiljer oss åt.

Vännerna för livet. Det var så jag tänkte om dem. Men plötsligt så förändrades allt. Jag vet inte om det var jag eller de, men något konstigt hände. För att citera: "Fan, erat liv är ju värre än en spansk dokusåpa"

Jag läste spanska i tre år, jag tycker det räcker och blir över! Vad är det som händer de där gångerna när vänner helt plötsligt över en natt ignorerar varandra när de går förbi på tåget, står i kön på ica och sitter i väntsalen hos läkaren tillsammans. Räcker inte de där minnerna till för att man i alla fall kan röra på läpparna och pressa fram ett litet -Hej!

Jag kommer ihåg när vi tillsammans målade alla träd på din mormors gård lila, bara för att vi tyckte den bruna barken var så ful.

Eller när vi upptäckte att vår bäck där vi alltid brukade sitta hade förvandlats till lervälling och vi stod svettiga, arga och förtvivlade och skyfflade, allt för att vi "ville rädda naturen".

Ja, också får vi inte glömma när vi bestämmde oss för att börja jogga en gång i veckan. O det gjorde vi. Men problemet var att vi joggade till OKQ8 för att köpa pringles chips och cola.

Nej, tydligen så är det så att när man växer så växer också minnerna bort för vissa. Men jag kommer aldrig glömma. För jag vet. Jag vet hur mycket ni betydde för mig. Och det gör ont, att ni inte längre kommer ihåg hur mycket vi alla betydde för varandra.

Varje gång ni tittar ned i backen när vi möts, hugger det i mitt hjärta. För allt jag vill är att springa och krama om er, mina minnen. Men ni har glömmt. Så nu står jag här, fast i dåtid. Men jag bara hoppas att de gånger ni får barn som varit ute på äventyr, att ni tänker på mig. Så som jag tänker på er.

Alltid i mitt hjärta:

***n**** Du, jag och 14 års minnen

**e*** Du, jag och 11 års minnen

****l*** Du, jag och 9 års minnen

Snipp snapp snut så var sagan slut.

Lappjäntan har återvänt till storstan!

Möt min nya fjälla, fjället i Arådalen. Om man där inte känner att man lever så gör man det aldrig. Skuppiga turer med skotern, choklad-dryck på bergen och tappra försök att åka slalom.

Jag kom faktiskt att tänka på det, under min vistelse bland molnen, att jag har inte haft sådär roligt på minst ett år. Jag levde livet.

Måndagen: anlände vi till stugan och satt mestadels och mös framför den öppna brasan.

Tisdagen: Tog vinterns första skotertur. Lars visade mig den lilla Samebyn med renslakteriet. Ja, osso får vi inte glömma Jacke. Riktig gó gubbe det där. En liten gamling på max 1.65 m, solbriller och besatt av renar.

Onsdagen: Åkte vi till Klövsjö och Lars köpte en ny skoter. Sedan kom vi hem och slängde oss direkt upp på den för en invigning. Efter detta letade vi upp en mysig liten skogsdunge där vi byggde en soffa av snö och grillade korv och drack varm choklad.

Torsdagen: Jag provade för första gången på att "åka" slalom. Klämde på mig pjäxorna som visade sig vara fulla av snö och is. Gjorde sedan några tappra försök att gå i djupsnö i dessa för att komma fram till backen. Väl framme och jag skulle ta på mig skidorna visade det sig att det var lättare sagt än gjort. Tillslut fick jag lägga mig på backen med fötterna rätt upp i vädret och Lars fick pressa på dem. Ja, till vilket pris gick jag igenom allt detta? Kämpade jag bara för att få stå på benen minst 4 meter och krocka med någon stickig gran? Jösses. Jag måste lugna ner optimismen en smula.

Fredagen: Klev upp före tuppen, tryckte i mig lite frulle och sedan var det bara pulkåkning som gällde. Oj vad det var roligt! Jag var som ett litet barn igen. Åkte pulka ner för backen och skoter upp. Jag visste inte vad det var jag skulle längta till, att få åka ner eller upp? Ja, så därför slog vi två flugor i en smäll. Vi fäste helt enkelt pulkan efter skotern. Wohooo...!
Helt plötsligt hade solen gått ner och det var dags för oss att packa och fara hem.

Tror inte jag kommer glömma den här resan i första taget. Underbara människor och sanslösa vyer.

Tänk att allt detta finns här i världen,

bara väntar på att få bli skådat.

Jag måste sluta tänka så mycket och agera mer.

Det här var bara en del av världen

och jag vill inte dö utan att sett resten...

Ut i skog och mark!

00:30. Alldeles för att lägga sig när man ska upp alldeles för tidigt imorgon. Jag har lovat Lars ( <3 ) att följa med honom, hans mamma och hennes kille att följa med till stugan deras. Ska bli riktigt gött. Skoter, snowboard, fet mycket filmer och en jäsande jag! Kan det bli mer perfect? Idag har jag klippt lilla Oskar också, gud vilken söt pojke det är. Attans att man inte vore lite yngre! Tihi. Kim har även idag testat mitt iq, det belv inte ett vackert resultat vill jag lova. haha. "Om ett plan störtar på gränsen mellan Sverige och Norge, vart ska de överlevande begravas?" Jösses, inte tänkte jag på att det stod ÖVERLEVANDE och inte DÖDA! Jag måste välja pappan till mina barn väääldigt noga, annars kan det sluta illa. Maha.

Baby if I act like that,

flipping my blonde hair back

Push up my bra like that,

stupid girl!

.

.

.

Nä, nu ska jag ta och sätta John Blund i arbete.

Ses när jag kommit tillbaka till civilisationen.

/"Nanna"

En uppenbarelse

Jag kan göra allt. Jag kan göra vad jag vill. Det finns inga måsten, bara val. Och jag väljer att ta mitt liv i egna händer. Det finns ingen som kan hålla mig tillbaka.

Livet finns inte i soffan framför tv:n, det finns i sevärdheterna. Jag vill att mina drömmar idag ska vara mina minnen i framtiden.

Det svåraste i livet är inte att uträtta sina mål och drömmar, det är att bestämma vad de är. Kan man äns veta dem utan att man vet meningen med livet? Och finner man någonsin det svaret? Vad ska man då hitta på under tiden man söker? Är det den tiden man ska fördriva i soffan? Eller kanske, är det ännu utav våra lata bortförklaringar till att börja sitt egna, företrädesrättliga liv.

Jag har så mycket frågor, men vem är det som är till för att svara på dem? Är det de där människorna vi kallar de? Du vet, dem som man brukar nämna när man säger; De säger att efter regn kommer solken. Varför kan vi inte bara nämna deras namn så man kan få ett svar på dessa olidgliga frågor.

Alltid ska det vara en massa smusslandes. Det är nog därför jag alltid trivs bäst i killars sällskap.
Ah, där har vi det! De, måste vara tjejer! Det är faktiskt helt logiskt. De- är smarta ---->Tjejer. De- måste ständligt leka hemlighetsfulla ---->Kan omöjligtvis vara Killar.

Ja, då är det bara att ge upp sökandet efter äns drömmar och istället bannlysa de där smarta brudarna.




Stay real and on the grown!
/Johanna

Nattugglans ord

Jag söker en kompromiss. En kompromiss där jag kan få vara vaken på nätterna när jag tänker som bäst och en kompromiss där mamma kan somna utan att bli irriterad av ljudet från min knappande dator.

Lägenhet är = fängelse för mig. Det är nu jag vill städa, möblera om, dansa loss till den sköna musiken som aldrig spelas på dagarna och tänka. Jag vill tänka de där tankarna som aldrig hinns med att tänkas på dagarna. Vem har sagt och bestämt att det är dagarna man ska vara vaken på och inte nätterna? Jag tycker allt blir så fint i mörkret. Skuggorna av träden, alla de där persikofärgade gatlysorna och ja, till och med jag ser helt okey ut i mörkret! Tehe

Jag ska revolutionera. Jag ska gå emot strömmen. Jag ska gå min egen väg. Jag ska genomföra min vilja.

INGEN kan stoppa mig.

Vem försöker jag lura? Jag blir livrädd för mamma när hon blir arg!

God natt.

[Funderaren]

Om nu Barbie är så perfekt,

Varför kan inte hon stå på egna ben

och Varför måste man köpa vänner åt henne?