En havsspegel utan slut, en båt som plöjer
klöver en värld till två, skimrande böljande tyst

efter sig smälter det glittrande blåa till en värld igen

trots sårnad

bara en blå strimma talar förflutet
snart borta

ändock med saknad


/Johanna

.

.

Jag vet inte varför eller hur du på något sätt alltid lyckas lirka dig in. Men det gör du. Och det gör lika ont varje gång. Lämna min hjärna ifred så jag får någon ro.