Jag är en sån där människa som när något är jobbigt, tex saknar någon, så blockerar jag dem känslorna. Det är nästan som att jag försöker glömma dem, eller iaf inte tänka på situationen. Och det brukar alltid, alltid funka dock kommer sånna där vågor över mig ibland som är dubbelt så jobbiga. Jag lever som i en bubbla för min hjärna vägrar ta in verkligeheten. Jag kan tex. inte gå runt o sakna Mimmi hela tiden så jag tränger bort henne. Det är hemskt att säga men så är det. Inte så att jag inte tänker på henne men jag klarar bara av att tänka ytligt om ni förstår vad jag menar. Likaså med Fanny. Jag låtsas som om tiden bara var stoppad och jag blockerade ut hur många mil ifrån mig hon egentligen var.
Likaså har jag gjort med honom. Men som sagt, ibland kommer de där vågorna då verkligheten slår till. Och det gör ont, aj så ont. Jag klarar inte av att tänka tillbaka på våra minnen och hur allt hade kunnat blivit. Men ibland så tränger han igenom, envis som han är, och då kan jag inte släppa honom...
No comments:
Post a Comment