En insyn i det osynliga

Jag vill bara säga tack! Tack för att jag nu kan se vilka mina verkliga vänner är, Tack för att jag nu vågar välja själv vilka vägar jag ska gå, Tack för mitt nyfunna mod och TACK för livet.

Det senaste året har jag som människa växt otroligt. Jag har börjat våga lita på mina instinkter och framförallt, jag har börjat lära känna mig själv. Jag vet nu vem jag är och vad jag kan tillföra. Jag är inte perfekt, långt ifrån men jag har faktiskt några väldigt bra egenskaper och jag har börjat jobba på de dåliga, några är redan övervunna. Kanske är detta på just på grund av att jag vågat titta djupare in i mig själv eller kanske är det att jag helt bytt miljö och funnit mina riktiga vänner, eller kanske, är det en mix av dem båda.

Det skrämmer mig att lite att förstå att i nästintill hela mitt liv har mitt fotfäste vacklat och att jag aldrig kunnat känna mig riktigt säker. Människor runt om mig har ständigt utstrålat att jag inte duger som jag är och låtit mig förså att jag är utbytbar. Vänner som alltid funnits där har visat sig aldrig äns varit i närheten, jag vet att det inte bara är deras fel, även mitt. Det var mitt att det hela spårade ur. Men nu vet jag, att det egentligen är bland det bästa som kan ha hänt för annars hade jag aldrig rannsakat mig själv och jag hade heller aldrig förstått att det inte bara var mitt fel. Den enda anledningen till att jag ännu inte riktigt kan släppa vårt uppbrott är att jag inte fick upprättelse, vissa litar blint på en annans historia och det irriterar mig, för en av mina dåliga sidor är att jag inte kan acceptera att någon tror något felaktigt om mig och inte kan släppa saker fastän jag borde. För jag är inte sådan som medvetet skulle såra mina vänner, det skulle ALDIG hända! Det är en av mina bra egenskaper.

Nu ska jag nynna vidare och njuta av känslan att jag kommer klara mig, för jag är stark.