Lappjäntan har återvänt till storstan!

Möt min nya fjälla, fjället i Arådalen. Om man där inte känner att man lever så gör man det aldrig. Skuppiga turer med skotern, choklad-dryck på bergen och tappra försök att åka slalom.

Jag kom faktiskt att tänka på det, under min vistelse bland molnen, att jag har inte haft sådär roligt på minst ett år. Jag levde livet.

Måndagen: anlände vi till stugan och satt mestadels och mös framför den öppna brasan.

Tisdagen: Tog vinterns första skotertur. Lars visade mig den lilla Samebyn med renslakteriet. Ja, osso får vi inte glömma Jacke. Riktig gó gubbe det där. En liten gamling på max 1.65 m, solbriller och besatt av renar.

Onsdagen: Åkte vi till Klövsjö och Lars köpte en ny skoter. Sedan kom vi hem och slängde oss direkt upp på den för en invigning. Efter detta letade vi upp en mysig liten skogsdunge där vi byggde en soffa av snö och grillade korv och drack varm choklad.

Torsdagen: Jag provade för första gången på att "åka" slalom. Klämde på mig pjäxorna som visade sig vara fulla av snö och is. Gjorde sedan några tappra försök att gå i djupsnö i dessa för att komma fram till backen. Väl framme och jag skulle ta på mig skidorna visade det sig att det var lättare sagt än gjort. Tillslut fick jag lägga mig på backen med fötterna rätt upp i vädret och Lars fick pressa på dem. Ja, till vilket pris gick jag igenom allt detta? Kämpade jag bara för att få stå på benen minst 4 meter och krocka med någon stickig gran? Jösses. Jag måste lugna ner optimismen en smula.

Fredagen: Klev upp före tuppen, tryckte i mig lite frulle och sedan var det bara pulkåkning som gällde. Oj vad det var roligt! Jag var som ett litet barn igen. Åkte pulka ner för backen och skoter upp. Jag visste inte vad det var jag skulle längta till, att få åka ner eller upp? Ja, så därför slog vi två flugor i en smäll. Vi fäste helt enkelt pulkan efter skotern. Wohooo...!
Helt plötsligt hade solen gått ner och det var dags för oss att packa och fara hem.

Tror inte jag kommer glömma den här resan i första taget. Underbara människor och sanslösa vyer.

Tänk att allt detta finns här i världen,

bara väntar på att få bli skådat.

Jag måste sluta tänka så mycket och agera mer.

Det här var bara en del av världen

och jag vill inte dö utan att sett resten...