Vännerna för livet. Det var så jag tänkte om dem. Men plötsligt så förändrades allt. Jag vet inte om det var jag eller de, men något konstigt hände. För att citera: "Fan, erat liv är ju värre än en spansk dokusåpa"
Jag läste spanska i tre år, jag tycker det räcker och blir över! Vad är det som händer de där gångerna när vänner helt plötsligt över en natt ignorerar varandra när de går förbi på tåget, står i kön på ica och sitter i väntsalen hos läkaren tillsammans. Räcker inte de där minnerna till för att man i alla fall kan röra på läpparna och pressa fram ett litet -Hej!
Jag kommer ihåg när vi tillsammans målade alla träd på din mormors gård lila, bara för att vi tyckte den bruna barken var så ful.
Eller när vi upptäckte att vår bäck där vi alltid brukade sitta hade förvandlats till lervälling och vi stod svettiga, arga och förtvivlade och skyfflade, allt för att vi "ville rädda naturen".
Ja, också får vi inte glömma när vi bestämmde oss för att börja jogga en gång i veckan. O det gjorde vi. Men problemet var att vi joggade till OKQ8 för att köpa pringles chips och cola.
Nej, tydligen så är det så att när man växer så växer också minnerna bort för vissa. Men jag kommer aldrig glömma. För jag vet. Jag vet hur mycket ni betydde för mig. Och det gör ont, att ni inte längre kommer ihåg hur mycket vi alla betydde för varandra.
Varje gång ni tittar ned i backen när vi möts, hugger det i mitt hjärta. För allt jag vill är att springa och krama om er, mina minnen. Men ni har glömmt. Så nu står jag här, fast i dåtid. Men jag bara hoppas att de gånger ni får barn som varit ute på äventyr, att ni tänker på mig. Så som jag tänker på er.
Jag läste spanska i tre år, jag tycker det räcker och blir över! Vad är det som händer de där gångerna när vänner helt plötsligt över en natt ignorerar varandra när de går förbi på tåget, står i kön på ica och sitter i väntsalen hos läkaren tillsammans. Räcker inte de där minnerna till för att man i alla fall kan röra på läpparna och pressa fram ett litet -Hej!
Jag kommer ihåg när vi tillsammans målade alla träd på din mormors gård lila, bara för att vi tyckte den bruna barken var så ful.
Eller när vi upptäckte att vår bäck där vi alltid brukade sitta hade förvandlats till lervälling och vi stod svettiga, arga och förtvivlade och skyfflade, allt för att vi "ville rädda naturen".
Ja, också får vi inte glömma när vi bestämmde oss för att börja jogga en gång i veckan. O det gjorde vi. Men problemet var att vi joggade till OKQ8 för att köpa pringles chips och cola.
Nej, tydligen så är det så att när man växer så växer också minnerna bort för vissa. Men jag kommer aldrig glömma. För jag vet. Jag vet hur mycket ni betydde för mig. Och det gör ont, att ni inte längre kommer ihåg hur mycket vi alla betydde för varandra.
Varje gång ni tittar ned i backen när vi möts, hugger det i mitt hjärta. För allt jag vill är att springa och krama om er, mina minnen. Men ni har glömmt. Så nu står jag här, fast i dåtid. Men jag bara hoppas att de gånger ni får barn som varit ute på äventyr, att ni tänker på mig. Så som jag tänker på er.
Alltid i mitt hjärta:
***n**** Du, jag och 14 års minnen
**e*** Du, jag och 11 års minnen
****l*** Du, jag och 9 års minnen
Snipp snapp snut så var sagan slut.
No comments:
Post a Comment