Vårkänslorna spirar. Blommorna börjar titta fram under strax grna gräsmattan. Och jag, jag är kär. Du vet, det där lilla pirrandet i magen, ruset i kroppen men också smärtan och tårarna.
Jag är olykligt kär och det patatiska är att jag inte är kär. Inte på riktigt. Det är bara våren som spelar sitt lilla spratt. Så, jag går runt här och är olyckligt kär i någon som inte existerar och någon jag inte kan bryta upp med.
Vad gör man då? Jag som älskar våren men hatar den här känslan?
Kanske skulle jag kunna vara kär i en viss person, men jag tillåter inte mig själv vara det. För jag får tydligen inte vara det. Det finns vissa som inte vill att jag är det och som inte kan förstå att jag kan vara det. Kanske, ska jag lägga dessa känslor på honom som ett bevis för dem, men nej. Min kropp vill inte. Den orkar inte. Så, istället väljer jag att vara kär i det abstrakta.
Jag är olykligt kär och det patatiska är att jag inte är kär. Inte på riktigt. Det är bara våren som spelar sitt lilla spratt. Så, jag går runt här och är olyckligt kär i någon som inte existerar och någon jag inte kan bryta upp med.
Vad gör man då? Jag som älskar våren men hatar den här känslan?
Kanske skulle jag kunna vara kär i en viss person, men jag tillåter inte mig själv vara det. För jag får tydligen inte vara det. Det finns vissa som inte vill att jag är det och som inte kan förstå att jag kan vara det. Kanske, ska jag lägga dessa känslor på honom som ett bevis för dem, men nej. Min kropp vill inte. Den orkar inte. Så, istället väljer jag att vara kär i det abstrakta.
No comments:
Post a Comment